skattepolitik.info
Intoduktion till beskattningens teori:
Varför betalar vi skatt?
(En redigerad och uppdaterad version av Nationalekonomiskolan, kap 9, från Sunt Förnuft 8/1997.)
En vanlig svensk löntagare betalar 63 procent av årslönen i skatt som går till tre utgiftstyper: gemensamma nyttigheter, den enskildes välfärd och överföringar till andra. Måste allt detta finansieras just med skatter eller finns det alternativ?
Skatterna är höga i Sverige. Det gäller både lågavlönade och höginkomsttagare. En ordinär svensk löntagare arbetar en vanlig arbetsvecka under måndagen, tisdagen, onsdagen och halva torsdagen före lunch för att få ihop till skatterna. Resten av torsdagen och hela fredagen arbetar han åt sig själv. Den som tjänar 300 000 om året eller 25 000 i månaden betalar 63,2 procent i skatt enligt tabellen nedan:
Skatten 2005 för årslön 300 000 kronor
Totala skattetrycket på en lön om 25 000 kr/mån blir då
i procent av 'hela lönen':
Inkomstskatt 24,2 %
Löneskatt 24,5 %
Ind skatter 14,5 %
Summa: 63,2 %
Skatterna har satts i relation till lön+löneskatter=33 115 kr/mån
Inkomstskatt och löneskatt enligt 2005 års regler
För beräkningsmetoder se bloggposten "Sanningen om skattetrycket 9/3 -05)Varför så mycket?
Varför måste en vanlig svensk betala två tredjedelar i skatt? (Den som tjänar 200 000 om året betalar drygt 62 procent och den som tjänar en halv miljon 68 procent). Ett första försök till svar på frågan är att det i alla civiliserade samhällen finns s k kollektiva nyttigheter som inte kan finansieras med avgifter på en fri marknad. För att staten ska kunna upprätthålla sig själv har staten traditionellt använt sitt våldsmonopol för att tvinga fram kontributioner från så många medborgare som möjligt för dessa ändamål.
Numera kallar vi dessa kontributioner “skatter” men förr i tiden erlades bidragen till staten in natura i form av t ex krigstjänster. Stormännen ställde upp med ett antal ryttare i full rustning och fick i gengäld befrielse från övriga skyldigheter att ge bidrag åt staten. Eftersom skatten erlades per hushåll medförde denna “frälse-princip” att alla bönder som tillhörde storgodset fick erlägga sin tribut till godsherren, ofta i form av dagsverken.
Någon kanske frågar sig varför man inte i dagens moderna samhälle skulle kunna använda avgifter i stället för skatter när det gäller gemensamma utgiftsändamål. Då skulle vi ju slippa kränka den privata äganderätten för att få pengar till t ex försvaret. Detta är dock inte möjligt på grund av verksamhetens karaktär av s k kollektiv nyttighet. Med det menas att ingen enskild kan konsumera en tjänst utan att alla andra också gör det samtidigt. Krigsmakten skyddar alla invånare i Sverige från utländsk invasion. Det går inte att skilja ut dem som inte betalat och låta bli att ge dem skydd så länge de inte betalar.
Inte heller kan man riskera att finansiera försvaret med frivilliga bidrag trots att det finns en utbredd betalningsvilja för att betala för skydd mot invasion. Det finns alltid några som anser sig för tillfället ha ont om pengar och därför låter bli att bidra frivilligt. De förlitar sig på att alla andra ändå ställer upp så att försvaret får sina pengar. När andra får reda på att några kan smita undan betalningen tycker de att de kan göra likadant. Då måste resten betala mera och ytterligare några tycker att de kan låta bli att betala. Risken är stor att det kommer in för litet pengar i praktiken för att kunna finansiera ett så fullgott försvar som de flesta ändå vill ha.
Detta fenomen kallas free rider-problemet, gratisåkarepoblemet eller snålskjutsproblemet. Man bildar en analogi med t ex en buss som chartrats för en långresa. Om då en fripassagerare lyckas smita med är det ingen som behöver märka något. Bränsleförbrukningen blir inte märkbart högre och om det finns plats kunde man tycka att det inte gjorde något att en fick åka gratis. Men om det blev bekant att man inte behövde betala biljetten om man bad vackert skulle snart alla ha skäl för att slippa betala. Någon bussresa skulle då inte kunna finansieras trots att alla egentligen var villiga att betala för sin del.
Här finns alltså ett mycket starkt argument för att det är nödvändigt att betala en begränsad mängd skatter. Om statens övriga inkomster inte räcker för att finansiera de nödvändiga kollektiva nyttigheterna måste resten finansieras med skatter som de flesta måste betala. Hur detta skatteuttag skall utformas närmare är en särskild fråga. Redan definitionen av kollektiva nyttigheter har gjorts till föremål för glidningar - t ex genom att man kallar dem gemensamma uppgifter och inkluderar alla “bra” politiska projekt i detta begrepp. Med ett traditionellt synsätt kan man identifiera de kollektiva nyttigheter som redovisas i rutan här intill. Dessa har karaktären av att vara grundläggande för statens fortbestånd och skydd samt omöjliga att finansiera på annat sätt än med skatter.
Traditionella kollektiva nyttigheter Militärt försvar Ekonomiskt försvar, jordbrukspolitik Rättsväsendet, polisen, krimialvården Brandkår, räddningstjänst, miljöskydd Fyrar, farledsutprickning Smittskydd, vaccinationer Central förvaltning, utrikesförvaltning Grundläggande skolutbildning Stabiliseringspolitik Varför är t ex brandförsvaret en kollektiv myndighet? Den frågan kan någon ställa sig mot bakgrund av att det visst skulle gå att ta betalt (genom försäkring eller avbetalning) när brandkåren kom och släckte någons egendom som fattat eld. Brandförsvarets kollektiva karaktär beror på att släckningen inte enbart är en individuell nyttighet. Ägaren till ett hus som fattat eld är naturligtvis glad om han får hjälp med släckningen på ett tidigt stadium - mer av hans egendom går då att rädda från lågorna. Men det är en missuppfattning att denna enskilda service skulle vara orsaken till att brandkåren är skattefinansierad.
Om det börjar brinna hos någon är detta inte bara en affär som berör ägaren själv och hur släckningsarbetarna ska avlönas. En brand är också ett hot mot ett kollektiv - alla grannar i närheten. Det är för att dessa ska få skydd som vi har brandskyddsbestämmelser, brandinspektioner och en skattefinansierad brandkår. Vi vill inte att det ska börja brinna hos Anders Persson, inte främst av medkänsla för honom, utan för att våra egna stugor inte ska brinna upp. Det är vårt egenintresse som kräver skattefinansiering av brandkåren - inte en gärd av oegennytta mot de små i samhället.
Hur är det då med en grundläggande skolutbildning? Det är väl något som var och en har nytta av själv och därför kan antas ha ett intresse av att också bekosta själv? Förvisso är det så men alla andra i ett avancerat industrisamhälle har också ett intresse av att medborgarna kan läsa, skriva och räkna. Annars skulle inte rättssystemet och det demokratiska styrelseskicket (som presumeras här) kunna fungera. Skyddet för samhällets fortbestånd förutsätter en viss utbildningsnivå.
Värre blir det att motivera fyrar och farledsutprickning. Här är det inte fråga om något skydd för samhället i allmänhet utan om att underlätta kusttransporter och utrikeshandel. Traditionellt har det varit svårt att finansiera fyrar m m med hjälp av avgifter. Numera anses det att skattefinansieringen skulle kunna ersättas med hamnavgifter. Så har på sätt och vis skett med vägarna. Staten hade tidigare ett intresse av genomfartsleder för bl a postgången som var en förutsättning för den centrala administrationen. Även militära skäl (trupptransporter) fanns för en skattefinansiering av vägarna.
I dag när bilismen slagit igenom kan vägarna finansieras med avgifter. Dock borde inte hela finansieringsbördan läggas på bilisterna eftersom statens militära behov av vägarna kvarstår. Däremot är det i stort sett riktigt att betrakta gator, trottoarer och gatubelysning som en kollektiv nyttighet för främst varje kommuns invånare. Även icke-bilister som cyklister och fotgängare är beroende av gatorna i tättbebyggda områden vilket gör det naturligt att finansiera en stor del med hjälp av kommunalskatten.
Ödets ironi har för Sverige medfört att vägavgifterna också blivit en skatt som inte har något närmare samband med vilka vägtjänster man utnyttjar. Eftersom avgiften av praktiska skäl erlades i samband med tankningen och inte vid det faktiska utnyttjandet (vägtullar) blev det lätt för politikerna att smygvägen införa en extra skatt på bensinen som inte kan motiveras med rationella argument. Detta missbruk av beskattningsmakten har dock väckt starkt missnöje den senaste tiden.
Individuella nyttigheter skattefinansieras
Kollektiva nyttigheter av traditionellt slag svarar högt räknat för 10-12 procent av BNP. Men de totala skatterna motsvarar nu 50 procent av BNP. Skattetrycket har dessutom stigit kontinuerligt från 7-8 procent av BNP till dagens världsrekordnivå (se diagrammet och uppdatering i tabell). Någonting ytterligare har uppenbarligen tillkommit utom de kollektiva nyttigheterna som skäl för skatteuttaget. Ett sådant skäl är alla politiska åtgärder som ökar den allmänna produktionen i samhället. En högre produktionsnivå kan antas vara till nytta för alla medborgare och kan därför ses som en sorts kollektiv nyttighet. Grundforskning är ett relativt okonventionellt exempel på sådan verksamhet. Högre utbildning är ett annat. I detta fall menar man att det i och för sig är möjligt att finansiera högre utbildning med avgifter (förekommer i andra länder) men att riskerna är så stora för den enskilde individen vid en utbildningsinvestering att många skulle avstå trots att de är lämpade. Utan skattesubvention skulle den totala utbildningsnivån bli inoptimal (för låg).
Argumentet kan utvidgas till en rad andra områden. Redan på 1800-talet tyckte socialisten Edward Bellamy att alla fastighetsägare i städerna skulle åläggas att bygga tak över trottoarerna så att det mindre effektiva, individualistiska användandet av paraplyer skulle bli överflödigt. I dag kan staten (genom kommunerna) låta skatterna finansiera golfbanor, slalombackar och småbåtshamnar (eventuellt med offentligt ägda segelbåtar för gratis disposition) bara man kan förmoda att det ökar turismen och komma alla kommuninvånarna till del i form av fler jobb och större försäljningsintäkter för det lokala näringslivet.
Campingplatser, motionsanläggningar, solarier, simhallar, ishockey-rinkar, fotbollsarenor, stadsteatrar, Operan och Dramaten är andra exempel som kan motiveras med att de är till nytta för invånarna och har en del externa effekter (i detta fall ökar turismen, minskar småbrottsligheten eller sprider kulturvärdena). Alla “bra” projekt som ett särintresse kan driva igenom åt sig själva måste vi andra med nuvarande grundlag acceptera att betala genom våra skatter. Formellt är ju alla dessa ändamål gemensamma och till nytta för alla.
Men även för ändamål som inte är gemensamma tillåter grundlagen skattefinansiering. Den största delen av den anställdes sociala välfärd är inte något gemensamt intresse - än mindre en kollektiv nyttighet. Ett skydd upp till existensminimum kan motiveras med hjälp av den amerikanske filosofen John Rawl:s princip att medborgarna opartiskt ska få välja ( bakom “okunnighetens slöja”) vilket inkomstskydd de vill ha i samhällslivet om det skulle gå dåligt för dem. (För en motivering varför ett trygghetsgolv är mera rimligt än maximalt höga bidrag, som Rawls själv förordar, hänvisas till min artikel i Skatter & Välfärd, nr 2/98.)
Någon allmän princip om att staten bör tvinga medborgarna att betala skatt för att finansiera hjälp till dem som råkar illa ut är inte möjlig att härleda. I varje fall redovisas ingen sådan princip i professor Bo Rothsteins bok Vad bör staten göra? (Recenserad i SF 8/95). Den som kvaddar sin fina bil eller som råkar ut för eldsvåda i det egna småhuset eller lägenheten kan bli i det närmaste utblottad utan att staten betalar en ny bil, ett nytt hus eller ny heminredning. Trots att det är synd om dem som råkar illa ut rycker skattebetalarna inte ut med sina pengar för att hjälpa. Varför måste vi inte betala skatt för så behjärtansvärda ändamål när det på fullt allvar kan hävdas att skattebetalarna ska betala folks skönhetsoperationer eller operationer mot barnlöshet?
Svaret på frågan varför vi inte behöver betala skatt för att hjälpa folk som drabbats hårt av ett oblitt öde är att det går att försäkra sig mot sådana olyckor. Men för “sociala” försäkringar gäller av någon anledning andra principer. Om man t ex lever länge efter pensioneringen kan de egna sparpengarna ta slut. Det är ett skäl för att ta en pensionsförsäkring under den yrkesaktiva perioden. Men i Sverige gäller att skattebetalarna upp till ca 350 000 kronor om året (8,07 basbelopp) ska bekosta den enskildes pensionsförmåner. En pensionsförsäkring är bara meningsfull om man vill ha högre förmåner än vad man kan tvinga andra skattebetalare att finansiera. Det är ungefär som att man som bilägare kan tvinga andra skattebetalare att betala 60 procent av en ny bil upp till Mercedes-klassen om man skulle krocka.
Någon legitim princip för att staten ska ta ut skatt för att sedan skänka bort förmånen vid försäkringsbara riskutfall står inte att finna. Återigen beror förhållandena inom den skattefinansierade offentliga sektorn på att något särintresse lyckats förmå de styrande att införa förmåner som vissa tjänar mer på än andra. Orsaken till att detta hänt på socialförsäkringsområdet och inte för vagnskadeförsäkringar är för det första de paralleller som kan göras med skattefinansiering av kollektiva nyttigheter. När det blivit accepterat att finansiera otydliga “gemensamma utgifter” med skatter är steget inte långt att också finansiera “angelägna sociala utgifter” på samma sätt. För det andra är det också motiverat av att de försök att i en helt oreglerad marknad finansiera det sociala skyddet med privata försäkringar regelmässigt har misslyckats. (Hur detta inte behöver hindra att staten skapar en ram för privata alternativ ska tas upp i ett senare kapitel.) [Mer om kollektiva nyttigheter: S&V 4/99]
Omfördelning
Slutligen finns det tredje skälet för skattebetalningarna: omfördelning mellan olika individer. Genom kompromisser i förhandlingarna på arbetsmarknaden får de flesta grovt sett betalt ungefär i proportion till sin förtjänstfullhet i arbetet med att åstadkomma ett gemensamt produktionsresultat. Om man inte är nöjd med denna tilldelning kan egoistiska människor försöka få till stånd en omfördelning. Detta kan ske med hjälp av flera olika metoder: en är våld (stöld), en annan hot om våld, bedrägeri, rationell argumentation, auktoritetsargumentation samt emotionell argumentation.
Vilka metoder som bör anses vara legitima ska tas upp i ett särskilt avsnitt om olika beskattningsprinciper. Här räcker det med att avslutningsvis konstatera att någon filosofisk princip baserad på en hållbar rationell argumentation för en långtgående inkomstfördelning inte synes gå att finna trots att flera ambitiösa försök gjorts på detta område. Frågan varför vi måste betala skatt för att finansiera en omfördelning söker fortfarande ett rationellt svar. [Se S&V 4/98]
Danne Nordling